Det som blev

Idag bill jag skriva om kampen, som startade dagen då jag lämnade . Efter många år av oförmåga att klippa av bandet , av att ta det slutgiltiga steget och våga hoppa. Dagar, veckor , månader och år av mitt dyrbara liv , som jag förlorade i rädsla.  Vänner , kollegor, familj och träning som jag tappade bort, isolerades ifrån. 

När jag lämnade , en kall fredagsmorgon i mars hade jag ingen aning om vad jag hade framför mej. Jag lämnade honom och huset vi levt i , de saker jag tog med mej , efter många års äktenskap , fick plats i en liten släpkärra. Jag lämnade en relation som var fylld med rädsla, aggressioner, övergrepp, hot och besatthet. 

Jag lämnade allt den dagen, och fick tillgång till mitt liv , min tanke och min person , efter många års frånvaro.

Den första tiden är svår att minnas för mej, fylld av ångest, oro och rädsla. Hans reaktion var förväntad men jag hade ändå inte kunnat förutse omfattningen av hans förföljelse , hur han letade efter mej som en nål i en höstack . Grävde och rotade , gav sej på mina gamla föräldrar, mina barn , min arbetsplats , gamla vänner och kollegor. 

Jag levde under radarn , gömd och på tryggt avstånd men oron i kroppen bara ökade. 

Det är denna hösten det svåra börjar , när kroppen inte kunde slappna av, jag trodde jag såg honom överallt, han manifesterade sej på jobbet , i affären, på parkeringen , i hemmet , överallt. Jag kunde höra hans röst , känna hans doft , förnimma honom trots att han inte fanns där. 

Nu har det gått snart två år, med terapi , sjukskrivning och förlorad identitet. 

Jag tänker inte ge upp , inte när jag kommit så här långt. Inte en chans . 

Om snart en vecka börjar kanske en ny väg tillbaka , en bedömning av komplex PTSD på en specialistmottagning . Och jag kan äntligen acceptera att jag inte kan hålla emot, , minimera eller förminska hans påverkan, hans våld på min person. 

Jag kan äntligen acceptera att jag helt enkelt varit utsatt för en sjuk människa , som skadat mej på insidan , på ett sätt som jag kanske aldrig kommer bli fri från . Men jag kan välja vad jag ska göra med smärtan och avtrycken. 

Detta är en del av min resa , sätta ord, formulera och skapa en berättelse, min historia , om hur jag föll offer för en hänsynslös man men fann mej själv igen.