Idag är jag trött, ända in i märgen. Dagarna som passerat har varit klart utmanande på olika sätt och kanske på en nivå som jag inte riktigt hanterar. 

Jag tänker att jag kanske ska presentera mej , lite bättre än jag gjort tidigare. När jag läser det jag skrivit så känner jag att jag vill fylla upp sfären. 

När kroppen och själen kraschar ihop , när ingenting fungerar , när det inte finns någonstans att gå. När du känner dej utestängd från själen, när allt har gått i baklås, vad gör man då ?

Idag bill jag skriva om kampen, som startade dagen då jag lämnade . Efter många år av oförmåga att klippa av bandet , av att ta det slutgiltiga steget och våga hoppa. Dagar, veckor , månader och år av mitt dyrbara liv , som jag förlorade i rädsla.  Vänner , kollegor, familj och träning som jag tappade bort, isolerades ifrån. 

Passera igenom, och förbi utan att glömma . Passera igenom och förbi, låta cellerna andas fritt , låta synapser löpa , samtidigt som minnet tapetserar insidan med ikoner, av det förflutna , det halvt dolda. 

Dagar som skär genom märg och ben passerar fortfarande  , skammen som hettar likt en skärseld . Skepnad som blev jag , skapad för att att passera igenom nålsögat av honom , en krackelerad mask.