Idag är jag trött, ända in i märgen. Dagarna som passerat har varit klart utmanande på olika sätt och kanske på en nivå som jag inte riktigt hanterar.
Mitt första besök på PTSD mottagningen skapade så mycket svallvågor , så mycket bubbel som kom upp till ytan. Tankar, känslor, sammanhang och framförallt en realisation av det som varit. Allting blev lite verkligare , och med det kommer ångesten som en rekyl. Ångest och skam .
Kaoset på insidan är så svårt att förklara , det är så svårt att vara närvarande och mänsklig just nu . Det finns så mycket skrik , ilska och hat som vill komma ut men vägen är blockerad.
Att behöva gå tillbaka i det man flytt från, det man gömt undan, det som klamrar sej fast på insidan av hjärnan med superlim , samtidigt som själen skriker i presens , låt inte minnena komma , jag vill inte, kan inte , förmår inte. Förnuftet vet att det inte finns någon väg igenom , förutom denna , för att få en framtid som innehåller det jag drömmer om.
Men just idag räcker kraften till nuet , ingenting mera.
Lägg till kommentar
Kommentarer