Min resa började för två år sedan, en regnig fredagseftermiddag i januari. Med tårar rinnande nedför mina kinder insåg jag att jag verkligen förlorat allt , jag menar allt, min personlighet , min värdighet och mitt liv. Jag hade puttat mej själv fram till den yttersta randen av självförstörelse och självförakt man troligen kan lyckas med.
Efter 7 år tillsammans med en man som monterade ner allt som var jag, tog ifrån mej min egenvärde och skapade en skuggfigur som var så olik den som egentligen är eller var jag . Mitt riktiga jag. Hon som jag ropade efter på kvällarna , hon som jag saknade men inte fick kontakt med . Hon som ghostade mej . Jag ropade , bönade och bad att hon skulle manifestera sej på något vis , uppenbara sej med lite kraftpulver och voodoo, för att få tillbaka tillräckligt med mod för att lämna . Men hon dröjde , hon dröjde så förbannat länge att mitt väsen började krackelera , falla ihop och bli till stoff .
Men hon kom och nu är delar av henne jag igen.
Är det nu det verkliga livet kan starta ?
Lägg till kommentar
Kommentarer