Den stora brännande frågan , hur kunde jag hamna här? Frågan som snurrat , vänt runt, etsat sej fast inuti hjärnan , på insidan av hela mitt medvetande. Hur kunde jag förlora allt som var jag , hela min existens , hela mitt väsen. Hur kunde jag se på medan min gnista falnade, och långsamt släcktes ut, bli till grå aska utan stomme. Väntandes på att få utplånas ,bli ingenting.
Jag har med tiden och med mycket terapi insett att det inte fanns någon exakt tidpunkt när jag övergick från jag till det , det finns ingen exakt tidpunkt när mitt liv krackelerade men det finns en start och ett slut.
När våren var som vackrast ,natten så oändligt ljus , det gröna var som grönast och livet skirt och pulserande samtidigt, det var då det startade. En kväll , mitt i allt det skira släppte jag in svärtan i mitt liv.
Tyst slingrade svärtan sej in i mitt väsen , som en demon av asfalt , klibbig, brännande och giftig , tog sej förbi mina gränser och in i mitt liv. och ödelade delar av mej , som aldrig kan komma tillbaka , kvävde och strypte samtidigt.
Det startade med ett hej och ett leende med agenda , det var så jag jag hamnade här.
Lägg till kommentar
Kommentarer